ty det hade väl varit det minsta straff han förtjenat för att han lockat den lilla gudsengeln ut ur det beqväma åkdonet, att ta reda på en sådan uschling, som Lars Göran Ripa. . Och Ripa lipade som en fattighusgumma vid en rik mans begrafning och torkade tårarne på högra rockärmen, och han drog lilla fröken till sitt kärleksfulla bröst, der han satt nedhukad mot marken, för att icke vara större än sin skyddsengel, Ja, var det icke en evärdelig gudslycka, att jag dunkade hufvudet i stenkanten, så att jag fick öppning på den otäcka bränvinspannan och stadgoset fick flyga hin i våld, det sakelstyget. Nu är jäg nykter som en nyfödd kalf, sen jag blef af med pundhufvudet. Si jag har stoppat mossa för hålet och vaskat det med regnvatten och bundit resskärpet omkring så godt jag kunde med högra handen, för 8 venstra den hänger och slinker som en afbruten gren. Sakelstyg!. — Aj! Åh, inte farligt, käraste fröken Rora! Leksaksondt mot hvad jag förtjent, min stora rackare till syndare. — Men si nu ska gudsengeln min bums bas sitta på min högra arm, och sen marschera vi till Hanebo på en Qvarts halftimma. Och trots lilla Roras motsträfvighet, lyf: tade han Sin skyddsände på den starka armen, medan han sjöng, så att det rungade i skogen: AFFÄLLINGÅRNE Af JOH. JOLIN. vd