Dagens Nyheter – 31 mars 1869, sida 2

Aurora skulle kunna urskilja orden, men på melodien anade hon till texten. Den lilla drog en djup suck. En hel hop qvarnstenar rullade från hennes bröst, och nästan skrattande satte hon sig på en murken trädstubbe vid en utvikning af plånen för vägen. Det var ju Ripas visa om Bergman och Herreman, som hon tjogtals gånger hört honom sjunga medan han ryktade hästarna. Han hade nu redan hunnit till sista versen. Och Bergman han gångar sig åt stallet in, Gardi hej, gardi gardi noahl Der skådar han alla fålarna omkring. Aldralångaste kort, för han var en baron! Han stryker den bruna, han klappar den grå, Gardi hej, gardi gardi noah! Den yttersta han lägger guldsadel uppå. Aldralångaste kort, för han var en baron! Ripa skulle just briljera med sin vanliga Sranna tonkrummelur på ordet baron, då han sväljde halfva baron, och stannade som förstenad vid tillropet: Ripal . Ripa var ingen rädd karl, men han var Inte så obetydligt vidskeplig. Hade en manlig stämma tilltalat honom, om än aldrig så sträft, skulle han säkert ha svarat: Halloh, hej! Här är jag, hvar är dul — men denna fina, späda röst midt i skogen under natten, och så det der