Dagens Nyheter – 31 mars 1869, sida 2

underliga med ljusröda hufvudet och hvita kroppen på en stubbe nära landsvägen, det var mera än ett vanligt vandringsmöte. Ripa hade alldeles förgätit att lilla fröken var klädd i ljusröd sommarhatt och en liten hvit kappa. Ripa! ropade lilla Rora ännu en gång men med en röst dallrande af skratt, ty den lilla skälmska hade vid Ripas ankomst förlorat all fruktan, och kände nu med barnsligt öfvermod att hon lyckats skrämma en fullvuxen karl. Ripa tyckte att regnvattnet likt en rännil rann in på hans nacke hela ryggraden nedåt. Ar det något sakelstyg, något ondtihåg? sporde den afbrutne sångaren med så stadig stämma som möjligt. — Är det kanske skogsnufva sjelf, så är jag en kristen själ, som inte vill något ondt och inte vill ha något ondt. Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordenst — Ripa tänkte skrämma satetyget eller sakelstyget såsom han, för att undvika svordom, titulerade skogsfrun, med sitt goda minne af katekesen och trons artiklar, men han fick inte utveckla gin lärdom särdeles långt, ty ett klingande silfverskratt och ett vänligt: Käre Ripa! flyttade honom med ens ner på verklighetens fasta mark. Ripa skulle med båda händerna slå sig