Dagens Nyheter – 31 mars 1869, sida 1

på knäna, för att i talande gester uttrycka sin namnlösa förvåning, men hans vrickade venstra arm aftvang honom ett smärtsamt Aj, aj! Hin Håken! Sakelstyg! Är det — nej — Herre, min fader! — Aj! — Åhoj! — Jag har fullna till på nytt. Kan det — — Är det — Är det lilla fröken Rora? Med detta osammanhängande talesätt gaf Ripa tillkänna sin utomordentliga förvåning. Lilla fröken Rora var med två språng vid hans bröst, och i glädjen öfver detta gunstbevis tuggade Ripa — en annan Mucius Scevola — sönder alla de smärtans utrop, som hennes kramande af hans plågade arm annars skulle afiockat honom. Men när Ripa från den lilla favoritens mun fick reda på orsaken till hennes plötsliga uppenbarelse midt i skogen, när han hörde de qval hon utstått för hans skull och hörde hennes farhåga för att träffa på honom som ett blekt lik, då var det totalt slut med Ripas sjelfbeherrskning, han började snyfta helt högt och utfor i de vildaste verop öfver det olycksaliga bränvinet, som han aldrig i sin lefnad skulle smaka mera, annat än som magdikokt. Han kallade sig den största syndare, som nånsin trampat Guds herrliga jord och undrade hvarför han inte stod der och skämdes inför lilla Rora, med afbruten hals, brustna refben och hufvudet på andra sidan diket;