Dagens Nyheter – 31 mars 1869, sida 1

ett åttaårigt barn, som befinner sig ensamt i skogen en mörk höstnatt. Men snart började hon åter ropa: Ripa! allt djerfvare ju mera hon närmade gig Jan FErssons smedja. Oroligt spejade hon vid den sida af vägen, der karlen blifvit detroniserad, och hon fasade för på samma gång hon längtade efter att få se en skymt af den stackars mannen. Tänk om han hade slagit ihjäl sig, och om hon endast träffade på ett lik i mörka skogen. Tallar och granar började afteckna sina hemska konturer mot natthimlen. Förskräckliga hexfysionomier grinade mot den lilla och i skogen sprungo långa, hvita spökgestalter i kapp med henne fast åt motsatt håll. När hon stannade, stannade också de. Björkarna äro rysliga trär uti natten. Nu tystnade Jan Erssons slägga, arbetets och flitens lilla låga släcktes på hans härd, den ensliga stjernan gömde sig i molnen, regnet började falla på nytt i tunga droppar. Aurora kunde icke engång gråta. Hon vred sina små händer, vände sig kring åt alla sidor och hviskade mera än -fopade: Pappå, mamma, Ripa! — Gud, som hafver barnen kär! Då ljöd ur fjerran en melodisk sång. Tonernå kommo så småningom närmare; det vär en vandrare, SOM Kjöng.! — CL Men sången var för långt borta, för att