Dagens Nyheter – 30 mars 1869, sida 2

bo, en mörk, stormig och regnig höstnatt i sällskap med fru Aurora, såsom en liten älsklig åttaåring, med hennes far, baron P. och med vedsågar Ripa som kusk. Ni ryser för vädret, ni ska från ert mjuka och varma soffhörn få höra hvad som hände. Ripa brukade den tiden — det är många, många år sedan — sällskapa med sina medhjelpare mycket oftare än blott om lördagarne. Han var då ännu inte enkling; han hade en Xaatippa till hustru, som tidt och ofta lade hans verldsupptäckt, trähästen, på eldbrasan, och som titulerade naturgeniet med det förnärmande namnet dumhufvud. — Ripa tog sin skada igen vid hvart besök i staden, fick på hemfärden örfilar af nådig baron, hvars lynne var särdeles häftigt, och vid hemkomsten örfilar af sin äkta hälft. Hans enda sätt att försvara sig mot den sednare var att lyfta sin vän i last och nöd på sina starka armar och bära henne under vyssningar som ett litet barn några hvarf kring stugan. Xantippa höll sig under slingringar fast i hans blonda, småkrusiga lockar, och besparade derigenom sin man besväret att låta klippa sitt hår, Himlen välsignade icke det oharmoniska paret med några små, och Ripa, from som ett barn, och älskande barn ända till afguderi, fick aldrig njuta af fadersglädjen. Han öfverflyttade derföre sitt varma bjertas