Dagens Nyheter – 30 mars 1869, sida 1

alla sympatier på alla småttingar och serdeles på lilla fröken Aurora, som mer än en gång fick rida på hans verldsupptäckt och lika ofta kom dess stöd att brista. Men låt oss återvända till vår ruskiga höstnatt. Baron P., hvars affärer alltmer och mer börjat gå bakut, var vid ett miserabelt lygne, då han sent på qvällen anträdde den tremilslånga hemfärden, åtföljd endast af sin, efter den förstfödda Marie-Louises tidiga död enda dotter, lilla Aurora, som i staden nödgats besöka: tanddoktorn. Baron P. hade strängeligen förbjudit Ripa att öfverlemna sig åt sina bachanaliska fröjder, ty natten var becksvart och vägarne dåliga. Ripa satte af i carrier ut från stadens qvalm i det fria, och snart slocknade ena vagnslyktam af brist på näring för lågan. Drimmel! — röt baron P. från sitt Vagnslörn — hur ska du nu se diket till venster? Jag blundar på venstra ögat, så ser jag så mycket bättre med högra, nådi baron. Är du nykter, Ripa? Jag tror att du luktar sprit ända hit! Ack, den som tocke hade! — suckade Ripa — gaf hästarne en klatsch och körde upp på ensten vid vägkanten. Kör du en gång till så der, så kastar jag dig i diket!