Dagens Nyheter – 24 mars 1869, sida 2

VULEITIe aCeee oo oeam———— 1 igrelf från landsorten. Hr Redaktör! Ala menniskor skrifva nu korrespondensartiklar från sina respekt. hemoch boningsorter. Hvar och en vill göra sin lilla vrå bemärkt, ban må nu bo när eller fjerran, i Wingåker eller Hvetlanda, och ingen undrar derpå. Arbetet är mer eller mindre tacksamt — och ingen vet för hvad det gör godt. Jag skrifver från Södertelje, jag. Det ärju Stockholms förstad och till en viss grad dess sommarnöje. Här läsa vi mycket begärligt er tidning och det går hastigt och lustigt; ty den der extra annonsspalten hoppa vi qvickt nog öfver, och följetopgen har nu blifvit så invecklad, att vi låta våra fruar och döttrar reda dess innehåll.) De äro mera än vi vana vid osammanhängande berättelser. Men 6 öre, hr redaktör, för ett lösnummer, 6 öre! Det stå vi icke ut med längre. Fem öre är priset, det är Stockholmspris, och vi hafva tidningen här kl. 8 på morgonen — samma fördel som Stockbolmaren. Vi fordra äfven lik:tällighet i priset. Vår egen tidning kostar icke mer, och likväl måste dess redaktion under hela veckan hopsamla sin spaltföda ur andra ännu dyrare tidningar.2) Vår store kyrkoherde är död, vår store komminister är vice kyrkoherde. Vi få nu finna oss ui detta eller anrat ombyte under rådåren. Vi hoppas dock att fåren alltid i behaglig tid få sin herde, så att icke ullen växer dem för tjock och till besvär, utan klippes på behörigt sätt. Vår hadmästare vid kallvattenkuren är död. Jag tillkännagifver detta för de talrika kunder och badbesökande, som han under 17 år tvättat och strukit, och åt hvilkas välvilja han alltid hade att glädja sig. Han var god, glad och anspråkslös. Han stupade i tjersten. Middagen serverade han sitt sisa bad, kl. 5 på e. m. var han redan sanslös, och straxt efter midnatt död. Eder tidning har hedrat vårt lasarett med en liten artikel — mycket orättvis. (?) Ställningen der är helt annorlunda. Läkaren är nemsigen icke badläkare. Sådan har icke funnits i vinter, och efter hvad det förljudes är en annan antagen vid badinrättningea för framtiden. Detta i förbigående. Sysalomannen är blott tillförordnad, men ingalunda, såsom eder korrespondent uppgifvit, distriktsdjurläkare. Sådan firnes icke. Emellertid tycker man här att valet är godt; och 200 rårs inkomst in totum et tantum för lasaretts-sysslomannabsfattningen bör icke synas afundsvärd. Barnmorskan är redan borta från lasarettet, och annan husfru tills vidare anställd. Vårt lilla lasarett har emellertid haft i medeltal 11 patienter, och forifar det på det sättet, så räcker icke anslaget länge. Vi få stänga vårt sjukbus. Hela anslaget är 2,000 rdr, hvaraf läkaren skall hafva 750 rdr, sköterskan 450 och sysslomannen 200 rdr. Återstår 600 rdr till ved, föda och medicin m. m. Vilja nu icke de löntagande afstå sina arfvoden, icke heller de sjuka sin föda eller apotekaren sin betalning för medicin, så må Seseman räkna ut hur det skall gå. Jag får väl icke glömma bort sjelfva badinrättningen, en vigtig inkomstkälla för vårt samhälle. Den har äfven i vinter dragit hit något enstaka blekansigte, och till sommaren lofvar man sig en stor samling mer eller mindre sjuka badgäster. Man hviskar om storartade förändringar till något bättre i beqvämlighetsväg, såsom varma, afskilda badrum med mjuka soffor och snygga golf, särskild sällskapsvåning etc. Jag vågar icke säga mer, men blir det verklighet, så låter det också något. Den som lefver får se. För öfrigt hafva vi icke varit vanlottade på konstnjutningar. Hr Blombergson har förevisat sina landskapsmålningar, och hr Charles Beckman, biträdd af fru, hr Östman, fröknarna Larsn och Nilsen, har för oss öppnat Thalias länge tillslutna tempelportar, visat oss En bengalisk tiger, Skomakaren och hans fru samt De båda sömmerskorna eller Arfvet, oss Tokar till mycken uppbyggelse. Annars hafva vi också konkursauktioner att förströ oss med. Erik. 1) Detta är en intellektuel bankrutt förklaring, som Söderteljes öfriga manliga invånare troligen skola protestera emot. I Tag anmAn då Aanmnmat Af An dala tidninge Att ee LL