Dagens Nyheter – 24 mars 1869, sida 2

förr träget sysselsatt, men för öfrigt sig mycket olik. Han hade förlorat henne, som för honom var allt; och ehuru han talade om sina göromål och dagens små bekymmer, voro hans tankar på helt annat håll. De rörde sig kring Elinor, med hvilken han längtade att så snart som möjligt blifva återförenad. Han nämnde aldrig den älskade hädangångnas namn, och äfven Janet undvek sorgfälligt att göra det. Hon såg nog att i hans hjerta fanns ett alltid öppet sår, som hon borde akta sig att vidröra, för att icke förorsaka honom ökad smärta. Ty han sjelf, det märkte hon, sökte på allt sätt glömma; men han kunde det icke. Aldrig mera plockade han en blomma, ej heller, när en sådan erbjöds honom, höll han den qvar i sin hand eller fästade den på sig. Och dock hade han varit en så stor vän af blommor. Aldrig gnolade han mera på någon gammal och kär melodi, aldrig promenerade han i det milda månskenet eller i den tysta morgonstunden såsom förr; tvärtom han tillslöt sina ögon för naturens skönhet, naturligtvis emedan han icke kunde njuta deraf utan smärta. Ferrol sökte och fann en sällskapsdam åt sin dotter. Det var en engelska, som blifvit gift i Boston, och hvilkens man efter några få års äktenskap aflidit. Detvar en anspråkslös qvinna med godt förstånd, och umgänget med henne utöfvade ett helso