Dagens Nyheter – 23 mars 1869, sida 1

hvita läppär, svetten; Som Perlade på hans parina, och hans oafbrutna tystnad inverkade på henhe, såsom hade döden åter varit henne nära. Hon -låde sin hand på honom, framtog sin häsduk och aftorkade hans panna, HKvavefter hon slöt sig intill hans bröst och framhyviskade hans namn, — Mitt stackars barn, sade han slutligen, du håller dig fast vid mig; Har du då intet säkrare stöd? — O, låt mig vara här, Svarade hon, då han helt mildt sköt Henne ifrån sig. — Detta ställe anstår icke dig. Vet du ej, Hvad som skall ske i niorgon? — Han syftade på sin afrättning. Nej, nej! topade Janet och gömde åter sitt ansigte vid håns bröst samt omslöt honöm med sina båda armär. Tala icke så, min far! — Vill du ännu källa mög fader? Ack! min flicka, hvad har icke du att ytterligare genomgå! Sällan hade Janet hört så vänliga Ord: Hon utbrast: — Tag mig med dig hvarthelst du går. Lemna mig icke ensam i verlden. — Haf tålamod, Janet; det skall gå dig bättre utan mig. — Nej, nej, svårade flickan och höll händerna för sina öron; du är min fader. — Men blott en enda kort dag. :. Ack! nu är allt mörkt derhemma; och här är ännu mörkare. Jag trodde att jag med lugn skulle kunna uthärda allt; men jag hade icke beräknat hvad min högt tölskade maka och du, mitt PAUL FEBROL, 26.