— Har du tappat något? Söker du något? frågade Elinor, — Nej, jag hade glömt, huru taflan derborta är uppfästad, och det skulle smärta mig att icke i hvarje stund kunna se den, der:den hänger, med min själs öga. Lef väl! Janet, till hvilken ban ingenting sade, hade hittills varit en tyst åskådarinna af hvad som försiggick mellan hennes föräldrar. Hon följde efter sin far och såg honom stödja sig mot bordet i salen, såsom en person hvilken förgäfves söker draga andan. Då han blef henne varse, ropade han i barsk ton: — Janet, hvad har du här att göra? — Pappa! — Hvad vill du, min flicka? — Är du frisk, pappa? — Sände hon dig? frågade Ferrol. — Nej, mamma sände mig icke. Jag var rädd för, att du... — Ja, var rädd, Janet, men säg intet. Egna din moder alla omsorger — var öm, var uppmärksam mot henne; nu går jag. Han närmade sig dörren; Janet följde honom fortfarande, och hon såg honom stiga till häst och rida bort i starkt traf. Det hade kostat ovanligt mycket på honom att skiljas från sin hustru; men när han väl kommit ut i den fria luften och befann sig ensam återvunnd de id6er, af hvilka han i så många år beherskats och som påtryckt hans väsende en så egendomlig prägel, sitt fulla inflytande öfver hans känslor. et var sent, då han anlände till Bewdy.