Dagens Nyheter – 22 mars 1869, sida 1

LU0O NS Medan Janet roade sig i London; dvat des gamla Martha i fängelset. Hon afväktade ransakningen; och kort tid efter Ferrols återkomst från hufvudstaden börjades denna. Dag gick efter dag; Ferrol sysselsatte sig med sina vanliga göromål och syntes lugn. Men en eftermiddag, kort före den bestämda mattimman, kom han in i det rum, der hans hustru och Janet sutto. samt omtalade att han måste genast resa till närmaste stad, och att de således fingo bereda sig att äta utan honom. — Så ledsamt, Paull!:sade Elinor. Det är redan mörkt... och regnar. Vi ha satt friska blommor i vatten åt dig. Skall du verkligen fara straxt? — Farväl, Elinor, var det enda han svarade. — Men du kommer väl tillbaka i afton? — Ja, ja, jag kommer tillbaka... — Ahl! du talar icke uppriktigt. — Nu måste jag begifva mig utaf, min vän; jag kom för att säga dig farväl. Han fattade hennes hand och kysste henne. och då han såg henne blicka frågande på honom, utbrast han plötsligen i skratt, yttrande: — Ansättes du nu igen af hypokondrien? Menar du att jag icke skall hitta i mörkret? Nej, nej, det blir nog månsken. Jag säger som din kusin Rosa: man kan aldrig beräkna, när det skall bli månljust. — Åter tryckte han hennes hand och aflägsnade sig. Men en minut sednare kom han tillbaka och såg sig omkring irummet. PAUL FERBQL, 25.