Dagens Nyheter – 22 mars 1869, sida 1

2 LVU hvilka besvarades på ett öfvertygande sätt af brottslingen, häfde emellertid snart hans tvifvel; och han utropade i en ton af afsky och. smärta: —-Och ni har lefvat ibland oss... — Ja, men icke med er. Ingen kan säga att jag varit hans gäst, ingen kan säga att jag af honom mottagit någon tjenst. Jag har varit ohoflis, för att hindra mina grannar att träda öfver min tröskel. Min hustru... — Också hon — o! rysligt! Huru! tala icke så. Jag säger er att hon är ren som en engel. Hon anser mig ännu i denna stund vara ett värdigt föremål för hennes stolthet. och kärlek... Min dotter har jag hindrat från att gifta sig med-.någon-af eder... — O! min Gud! ,... dö stäckars, stackars menniskorna! Herr Amyas skyndade sig ut. Resultatet. af bekännelsen låter lätt tänka sig: allmän häpnad och fasa samt den olycklige brottslingens arrestering och dödsdom, Redan samma afton satt Ferrol fängslad, afvaktande ransakning. Till sin maka, för hvilken han var allt och som ingen aning hade om hvad som händt, skref han dessa rader: Min Elinor! Vi ha tagit farväl af hvarandra för sista gången. Jag begick ett brott för aderton år sedan