ver, att jag å min sida gjort allt för att afhålla er ifrån att fria till Janet?... — Ja, men... — Ni är en bra gosse, Hugh, redbar och högsint, sade Ferrol. Jag har handlat med ert eget bästa till ögonmärke — detta tillräknar jag mig emellertid ej såsom en förtjenst — men ni har ställt er öfver mig, ni har tagit det steg, som ni hade rätt att taga. Hugh, jag har något att bedja er om. Alla tecken tyda på, att en kris i min lefnads stora sjukdom är nära förestående. Jag går att börja en strid, i hvilken jag ej vill att någon skall taga del. Gör mig en tjenst, Hugh, — jag bönfaller derom, — uppskjut ännu en månad ert frieri. Låt mig tills vidare vara samma motståndare till er som förr. Kom sedan efter förloppet af denna tid tillbaka och tala med mig om saken... ifall ni vill! Ferrol tryckte hans hand. Hugh var afväpnad; han hade föresatt sig att icke gå sin väg, förrän han tilltvungit sig den stränge mannens medgifvande till hans giftermål med Janet — nu kunde han ingen invändning göra, utan aflägsnade sig nöjd med att vänta. Samma dag på aftonen anträddes återresan till Tornet.