Dagens Nyheter – 17 mars 1869, sida 2

Article Image
Utrikes-Nyheter. En monarks biförtjenster. I en officiös preussisk korrespondens berättas följande, såsom bevisadt, angående numera lyckligen från landet fördrifne kurfursten af Hessen: När den bekante jernvägsentreprenören hr Morton Peto lät ett ombud söka oktroj å anläggning af en jernväg från Bibra till Hanau, fordrade kurfursten, i närvaro af en minister, en handtryckning af 200,000 thaler (533,000 rår), som skulle gifvas åt hans son Manritz. Vid utgåendet uttryckte ministern öppet för ombudet sin ledsnad öfver ett dylikt handlingssätt. När en annan jernvägsentreprenör började underhandla om tillstånd att bygga linien till Homburg begärde en af kurfurstens -adju tanter -i sin herres namn en ersättning af 40,000 thaler (något öfver 100,000 rdr) för att linien finge gå öfver hessiskt område (häri ingick ej ersättning för den mark; som för jernvägen behöfdes). När Hananbanans direktion ingaf till kurfursten sin trafikplan för att erhålla fastställelse derå, vägrades sådan ända till dess att direktionen förband sig att låta ett extratåg afgå till Frankfurt för kurfurstens räkning gratis, när helst han behagade besökateatern er. Spelhusarrendatorerna i Nauheim måste erlägga 200,000 thaler åt en af kurfurstens söner, prinsen af Hanau, för att få sitt kontrakt (i hvilket de förbundo sig till en betydande årlig afgift för rättigheten att låta folk ruinera sig på hasardspel). Härförutan fordrade kurfarsten såsom dusör att spel husvärdarne skulle låta bygga upp ett palats åt honom. Det gjordes svårigheter, och kurfursten afstod från palatset, men förbehöll sig i stället en viss andel af spelbusvärdarnes vinst. Denne kurfurste af. Hessen har, oaktadt sådana affärer och i trots deraf att han ofta ådagalade en häftighet och stundom fånighet, som gingo långt öfver Gustaf IV Adolfs, varit omgifven af en mängd egennyttiga smickrare och falska beundrare, hvilka tillsammans utgjort hvad man kallar hofvet. Den dyrkan dessa personer egnat herrskaren, hvilken egde tjenster, penningar och utmärkelser att belöna dem med, smittade många ibland den okuvniga hopen: icke underligt att den dyrkade den afgud, som dess herrar tillbådo. Annu sedan kurfarsten blifvit drifven ur sitt land, dock icke utan att taga med sig en vacker förmögenhet, ej heller utan en rik ersättning af Preussen för förlusten, fins det menniskor, hvilka egna honom hyllning som en Herrans smorde och tro att han skall återkomma till väldet. Dessa inskräknta hufvuden skänkte Honom till julklapp en tron af förgyldt trä. Kurfursten har derpå aflåtit följande kostliga tacksägelsebref: Eder gåfva har djupt rört mig och är mig ett dyrbart vittnesbörd om den kärlek till mig, det hessiska folket bevarat i trots af dess förtryck. I detta ögonblick, då man plundrar mig (detta afser att preussiska regeringen lade qvarstad på den åt kurfursten beviljade ersittningssumma, emedan han använde räntan derå till att nära stämplingar mot Preussen), lefver jag i den tröstande öfvertygelsen att man icko kan fråntaga mig den trohet, mitt folk hyser mot mig. Den gåfva I Hafven förärat mig bevisar mig att denna trohet är oskiljaktig från afvaktan å den dag, då Hessen skall återtaga sin gamla rang; det ger mig ny styrka att fortsätta den kamp, som skall sluta med att förverkliga denna förhoppning. Bitterhetens kalk är fylld; Guds riittvisa(?) kan icke låta länge vänta på sig och, sjelf säker om framgång, önskar jag att I mån i dessa rader se en uppmuntran af edra fosterländska bemödanden! Så skrifva, och hafva skrifvit, alla dessa afsatta eller fördrifaa monarker. För dem alla (och äfven för de flesta ännu regerande) är den föreställning gemensam, att folken äro deras och egentligen till endast för deras skuld. I Preussen får ingen officer gifta sig utan att gå in i armåens enkepensionskassa. Befd RN

17 mars 1869, sida 2

Thumbnail