Janet tänkte på denna bal med samma känsla, som hon ibland brikat erfara, då hon betraktat månan. Hon ville så gerna komma dit, men hade icke den ringaste förhoppning om att få sin önskan uppfylld. Hon svarade straxt, att hon visste att det var omöjligt och omtalade för honom derefter, till svar på hans fintligt framställda frågor, att hon aldrig varit på någon verklig bal, att hon tyckte mycket om dans, och att en bal i London, efter hennes föreställning, måste vara det angenämaste nöje i verlden. Till sist återkom hon till hvad hon först yttrat, att det var alldeles omöjligt för henne att antaga inbjudningen; och hon syntes icke alls nedslagen öfver att nödgas afstå från hvad hon så lifligt önskade. Den gamle lorden intogs af beundran öfver hennes utmärkta uppfostran. Han förblef sittande och samspråkade länge med den unga fickan, fast besluten at vänta till dess Ferrol skulle komma hem. Men tiden syntes honom ingalunda lång. Ferrol afslog, som man väl kunnat ana, genast kort och bestämdt den gjorda inbjudningen. Men hvad man väl icke förmodat,: det är att han småningom lät öfvertala sig af lorden och slutligen sade: — Nåväl, det är ert eget verk, mylord. Janet skall komma... och jag med. — Jag ser också verkligen helst, att ett sådant stor