stackars... jag säger blott förtjusande Elinor, kom med! De gingo bort tillsammans, och utan att vara åtföljda af Janet. Vädret var herrligt; de njöto af att inandas den friska luften och stannade då och då för att beundra naturens skönhet. När de så promenerat en temligen lång stund upphunnos de af en betjent, som räckte Ferrol ett bref, hvilket denne genast bröt och läste. — Jaså, sade han derefter, nu är det slut på vår vandriog, Elinor; du får lof att gå hem ensam. Jag måste begifva mig till herr , som nu håller ransakning med gumman Franks. — Hvem menar du? Ar det densamma qvinnan, som låg så farligt sjuk? — Ja, just hon. Målet är af en högst obehaglig beskaffenhet, men tänk icke derpå, förrän jag kommer tillbaka... Du kan vänta mig med säkerhet vid den vanliga mattimman. — Nej, låt mig veta mera. Hvad har du att göra med denna sak? — Åh! den qvinna, som en gång var din fiende, Elinor... min stackars. första hustru — man tror sig ha upptäckt hvem, som tog henne afdaga. Fru Ferrols blod råkade i svallning. Ton sade icke ett ord, utan lösgjorde i alltysthet sin arm och beredde sig att gå. — Nej, jag vill följa med dig til krökningen åf vägen, sade hån, och fattade åter hennes arm. Ingen af dem talade vidare;