Dagens Nyheter – 13 mars 1869, sida 2

hvilken du en gång var utsatt, och huru det skulle ha gått för mig, om jag måst lefva här ensam... ack! min älskade, jag vet icke huru jag skall kunna uttrycka min glädje. — Ja, men hvad som mest bekymrar oss här i lifvet, är verkligen understundom vårt största goda, anmärkte Ferrol. Hvem vet t. ex. — om Försynen låtit mig dö, då mitt lif sväfvade i fara — hvem vet, min Elinor, huru många bittra lidanden derigenom blifvit dig sparade! Ja, min vän, jag säger hvem vet... Hvem är en obekant person... Herr Hvem, herr Thomas Hvem; han vet det, men jag vet det icke. — Vet han något, så vet han, att jag skall dö med dig. — Nej, nej, det skall du icke. För dig har lifvet ännu mycket att bjuda på. Din dotter föddes innan du var tjugu år, och nu är hon knapt sjutton år. Du är ung, du är skön, dina känslor och ditt förstånd stå i full blomning, Jag är äldre än du. — Ja, åtta år. Jag var ett barn, då du första gången såg och fattade kärlek till mig. — Hvad skulle jag icke vilja gifva, om denna förstå gång kunde komma åter! En gång i vårt lif höllo vi vår välfärd i våra händer, och jag stötte min ifrån mig. Ja, hvad skulle jag icke vilja gifva, om vi kunde blifva igen sådana vi voro, då dina vackra, oskyldiga blickar fästades på mig med denna barnsliga förtjusning, som jäg aldrig glömmer! Mellan