att läsa, såsom han gjort med ett par föregående, utan han lade det bland de ointressanta, som innehöllo räkningar, qvittenser 0. d. Snart hittade han på en förevändning för att bli ensam, och då tog han fram brefvet igen samt läste noga igenom det för andra gången. Då Lohrotte kom till houom denna dag, talade han om för honom att det var mycket möjligt, att det skulle bli en absolut pödyändighet för honom att resa till Engand. — Det går icke alls an, svarade läkaren. — ÅAbhjo; åtminstone kan jag väl försöka fara. Det kan bli ännu omöjligare för mig att stanna här. Jag upplyser er härom, på det ni måtte företaga hvad som kansynas er lämpligt såsom förberedande åtgärder. — Men hvad slags åliggande kan det vara, som förpligtar er att taga lifvet af er sjelf? frågade Lohrotte. — För att säga er sanningen, är en menniskas lif beroende af min resa. Mitt personliga vittnesbörd skall säkerligen visa sig afgörande i ett mål, hvilket rörer något, som hände då jag var en ung man; och under sådant förhållande vill jag sätta mitt lif och allt annat på spel. Hvad mig sjelf angår, tror jag dock icke att resan skall föranleda min död. Är det verkligen er öfvertygelse att jag dör, om jag reser? — Dör?... Nej, det vill jag icke påstå; men ni gör derigenom slut på alla