Wärhulta ängsågs brand. Den nya ransakningen. (Från Dagens Nyheters referent.) (Forts.) Grosshandlaren Kjellin berättar, att han på våren 1866 varit vid Wärhulta; att flickan Sofia Lund i juli samma år kommit till honom och medfört ett bref från Grubb, hvari denne bad Kjellin, att flickan skulle få stanna qvar hos honom tills hon finge någon plats, att hon efter 8 å 10 dagars förlopp fått ett bref ifrån E., hvilket hon läst upp och som innehöll en uppmaning till henne att hemkomma, emedan ångsågen brunnit och E. måste resa, då han ej längre hade någon plats vid Wärbulta. Att det förefallit K. högst besynnerligt att flickan under sådana förhållanden kommit upp till Stockholm, och att han trott det aldrig stå rätt till härmed, helst som han förut väntat att Grubb skriftligen skulle vidtaga några anordningar för flickans riäkning. Att Hellström kommit till K. och, under förebärande af en arfsangelägenhet, bedt att få brefvet ifrån Grubb; att K. letat efter brefvet, men hvarken då eller sedermera lyckats återfinna detsamma, Verkmästaren Bish: att konditor Hagström flera gånger varit vid Liljeholmen för att fordra hyresmedel af Eriksson, som bott hos H. i 536 månader; att H. samma dag som E. häktades, varit nere vid platformen och frågat efter E., hvilket äfven Hellström intygar. (Cederbörg säger, att detta bevisar det Hagström talat sanning, då han påstått, att hans fordran af E. blifvit trånsporterad på Synnerberg .sedan E. blef hiäktad). B. säger vidare, att han hört Hellström uppmana fånggevaldigern att eftersöka och arrestera E., samt att B. aldrig hört E. yttra, att han var förtörnad på Grubb. Stationsbokhållaren Lindstedt: att Strömbom en afton mellan kl. 9 och 10, då L. redan låg, kommit och frågat om L. ville bevittna en handling. L. hade då klädt sig, gått ned och fått se Eriksson stå på plattformen. L. hade då öppnat dörren till stationshuset, hvarefter de alla treingått. Str. hade då uppläst skriften, som innehöll att E. var oskyldig till branden, men att Lund angifvit honom af begär efter penningar. L. ville ej underteckna, men Str. uppmanade honom dertill. LD. frågade då E., om saken verkligen! ör: höll sig så, som skriften intygade, och då HB. jakade härtill, skref L. under, hvarefter Str. lemnade E. skriften, under yttrande: Lycka till nu, hr Eriksson. Strömbom blef nu åter inkallad, hvarefter L. fick upprepa sin vittnesberättelse i hans närvaro. Str. påstår, att han uppmanat E. att ej skrifva under, om ej skriften var sanningsenlig, men L. nekar bestämdt till att H. sagt något sådant. — Cederborg frågar om Str. känner igen de på dombordet liggande aktiebrefven, hvarpå Str. svarar, att han lemnat tre sådana till Eriksson.