något? — Glad, menar jag. — Det blir han naturligtvis, då han får höra attnianländt. Är ni trött Hugh? — Nej, icke det ringaste; men deremot behöfs det väl att mina kläder bli borstade, som. ni ser. Tror ni att jag kan få hyra ett rum någonstädes? — Ja visst; här är ett värdshus. Vi bo hos herr Lohvotte... Ah! det är sannt ... Jag skall presentera... Cesar Lohrotte — herr Bartlett. Vi bo hos Cesar Lohrottes far; han har varit ytterst artig och välvillig mot pappa. — Kanske kommer det här att föranleda er till att återvända hem snarare än ämnadt varit, eller huru? frågade Hugh och begynte gå långsamt framåt vid Janets sida. Snart glömde båda alldeles bort Cesar, som stod gapande och tittade efter dem en stund; hvarefter han gick ned för att fånga krabbor bland stöenarne. .— Kanske, svarade Janet. Min far kan ej gerna fortsätta resan, så att det vore klokast att vi begåfve oss tillbaka till Tornet, och lefde der i lugn. Afven fru Ferrol gladdes mycket öfver Hughs besök. Ett bekant ansigte på detta ensliga ställe, en väns resa så lång väg endast af deltagande för dem — se der något mycket välkommet för dessa qvinnohjertan. Mindre intryck syntes denna vänskapsbetygelse göra på Ferrol. — Då man för honom omtalade Hughs ankomst, sade