FSI afseenda på hr Adlersparres, af oss förut omnämnda motion, om anslag för införandet af en fosterländsk krigsundervisning uti rikets offentliga skolor och undervisningsverk, fattade andra kammaren, i likhet med den första, följande beslut: a) att riksdagen må för år 1870 bevilja ett extra anslag af 20,000 rdr, att ställas till kongl. maj:ts disposition för utsträckning af krigsbildningen i rikets offentliga skolor och undervisningsverk ; samt 5) att riksdagen vid anmälan af detta beslut må i underdånighet anhålla, det kongl. maj:t täcktes för nästseammanträdande riksdag framlägga förslag i afseende å de anslagsbelopp, som för berörda ändamål kunna framgent anses erforderliga. Härom talades både länge och väl, och en erfarenhet från förra riksdagen bekräftades fullkomligt, nemligen att skolfrågor framför andra ha egenskapen att reta talträngdheten äfven hos dem, som eljest strängt hushålla med kammarens tid och tålamod. Mot förslaget uppträdde endast hr Ribbing, med hvilken hr Magnell sedan instämde, dock icke derför att han underkände den stora vigten af fösslaget (åtminstone påstod han det), utan derföre att han ansåg en ändring i skolstadgan nödig, ty utvidgningen af vapenöfningar i skolorna påkallade ovilkorligen inskränkning af något annat ämne. Han ville derföre ha frågan hänskjuten till den komite, som i betänkandetsnästföljande punkt föresloye och hvilken skulle få i uppdrag att ordna undervisningsväsendet i dess helhet. För bifall till det här ofvan anförda beslutet talade, utom motionären, statsrådet Carlson samt hrr Hollander och Gumcelius, hvilka uttryckte den önskan, att ungdomens krafter ej måtte öfveransträngas samt att de tekniska läroverken äfven måtte få sin andel af anslaget, Meijerberg, Leffler, Ocklind, Carl Ifvarsson, Björck, John Ericson, Jöns Pehrsson och Mannerskantz, hvilka senare isynnerhet betonade, att den töreslagna utsträckningen af krigsbildningen äfven måtte tillämpas i folkskolorna. Beträffande elementarläroverken och folkskoleundervisningen hade sex af andra kammarens ledamöter väckt olika förslag, nemligen hr Grafström: att elementarläroverk och pedagogier, der lärjungarnas antal icke uppgår till 25, borde indragas och lärarne öfverflyttas till andra läroverk; hr Anders Nilsz0on: att icke medellösa elever skulle med 150 rdr årligen betala undervisningen inom elementarskolornas 6:te och 7:de klasser samt att äfven elem.-lärov:s 2:dra klass indrages och dessa sålunda influtna och inbesparade medel anslås åt folkskolorna; hr B. W. Hessle: att staten under vissa vilkor måtte öfvertaga folkskolelärarnes aflöning, som bestämmes från 400 till 1000 rår, att anslag till småskolor ej vidare beviljas och att lärarelönerna för pedagogior till och med 5-klassiska elem.-läroverk indragas; hr J. Otterström: att staten på föreskrifna vilkor öfvertager halfva kontanta aflöningen åt skollärarne jemte andra i sammanhang med en fullständig lönereglering nödiga bestämmelser, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvilket förslag äfven hr Bjerkander afgifvit motion, samt lr Magnus Svensson: att, med vilkor att hela skyddsafgiften ingår till staten, denna anslår 300 rdr till hvarje folkskola med examinerad lärare. Statsutskottet hade behandlat dessa olika motioner i sammanhang och deröfver afgilvit gemensamt förslag, nemligen att riksdagon måtte hos k. m:t begära nedsättandet af ea komitå af sakkunvige män, äfven utom skollärareyrket, som skulle utarbeta ett förslag till undervisningsväsendets ordnande i allmännet och dervid särskildt taga i öfrervägande elementarskolans och folkskolans omfattning och inbördes förhållande m. m. samt att 5,000. rår måtte anslås till aflöning åt komitåledamöterna, Härom utspann sig en lång diskussion, som börjades af hr Bjerkander, hvars framställning hufvudsakligen gick ut på att visa nöd vändigheten deraf, att kommiten måtte behandla frågan om folkskolan särskildt och att detta borde i skrifvelsen uttryckas, Hvarför tal. yrkade återremiss, på det att utskottet måtte få afgifva ett nytt förslag till skrifvelse. I yrkandet på återremiss förenade sig äfven hr Hedlund, ehuru af mera orafattande grunder. Han ansåg nemligen, att alla partiella reformer numera kunde anses vara alldeles oegentliga; en fullständig reorganisation af undervisningsväsendet, omfattande icke blott folkskolan, elementarläroverken och tillämpningsskolorna, utan äfven till en del universiteten, vore nödvändig, så att man en gång kunde komma ifrån detta lappande, hvarmed man nu, till föga båtnad för undervisningen, varit sysselsatt. I detta syfte borde skrifvelsen vara