Dagens Nyheter – 12 mars 1869, sida 1

ha nd Hö blifvit en vana att behandla saken så. —När skall han resa? frågade Eerrol. Du skall påskynda: affärden, vill du? — Huru är det väl möjligt för mig, Paul? Han gör ju ej mera skada här, än derhemma. — Skada — nej visst icke; men Janet är ännu ett barn och känner sig derför troligtvis smickrad af hans uppmärksamhet. Det är så godt att söka undvika några scener. — Åh! hon är, som du säger, ett barn, och dessutom: vet hon... — Hvad vet hon, Elinor? — Hon vet att Hugh icke lär bli godkänd... Jag tycker mycket om det sätt, hvarpå ofverenskommelser om giftermål här träffas. Det är alltid föräldrarne, som besluta partierna och först sedan låta de barnen :se hvarandra. — Så gick det icke till: vid vår förening, invände frun. — Nej, det är samnt. Undantag gifvas naturligtvis, och vårt sätt att gå tillväga torde icke vara passande för alla, tillåt mig säga det. — Jag upphörde dock aldrig ett ögonblick att älska dig, trots alla de: bittra pröfningar jag måste genomgå. — Och icke heller min kärlek till dig undergick någon förändring. — Du gifte dig emellertid med ett annat fruntimmer, svarade Elinor leende, och i det hon klappade hans hand. — Ja, en sådan galning jag var! Hvilket vanvett af mig och den stackars qvinnan sjelf! Elinor, det händer ibland satt man begår handlingar, som man, då man blifvit