Dagens Nyheter – 11 mars 1869, sida 2

sista bohagstinig Rå under klubban, han häde sett gård och grund utmätas och försäljas och dess gamla egare derifrån utdrifvas blott för att medel skulle fås till betalande af kronans debetsedel, endast för bidrag till underhållet af statens lyx. När han tänkte på, att en del af de husvilla och utarmade familjernas sista tillgång utpressats för teatern, hvilken ej kunde anses som alldeles nödvändig för statens bestånd, så hade han ej hjerta att bevilja det begärda anslaget, men ville nu ej göra något yrkande, utan först höra hvilka meningar kunde under debatten uttala sig. Hrr O. B. Olsson, O. Isak Bengtsson, Medin, Jonas Jonasson från Kalmar län och Johas Jonasson fr. Kronobergslän, Per Nilsson från Kristianstads län, Åke Andersson, Petter Andersson, Rosenberg, Dofsen, P. Eriksson från Gefleborgs län och Lars Pehrsson instämde i de åsigter, de båda första talarna utvecklat och biträdde hr Östmans yrkarde att anslaget måtte nedsättas med 10,000 rår. Hr Hedengren, som biträdde samma yrkande, anmärkte att kungliga teatern under nuvarande styrelsen ej kunde sägas bibringa några goda lärdomar hvarken i sedligt, moraliskt eller ekonomiskt hänseende, åtminstone ej i den grad, som man hade rätt att vänta, och att det icke vore rätt att en representation, som sträfvade att få bort skyddstullar, för att ej understödja några närivgar på flertalet3 bekostnad, beskattade hela svenska folket för att några få skulle ha tillfälle att roa sig. Hr P. Olsson från Helsingborg läste upp en del af grefve Henning Hamiltons yttrande i första kammaren förra riksdagen, då denna fråga förevar der, och föreslog, under upprepad försäkran att han ingalunda ville draga in hela anslaget lika litet som han ville omintetgöra teatern, en nedsättning till 50,000 rdr, i egenskap af misstroendevotum mot den nuvarande testerstyrelsen, Hr Jöns Pehrsson anmärkte, att det är en lika sorglig som ailmän erfarenhet i alla länder, som blifvit påtryckta den kungliga prägeln, att i.komsterna ej vilja räcka till för utgifterna. Att vi äro i samma belägenhet, bestrider ingen, och hade denna omständighet tillräcklig vigt för honom att yrka bifall till den föreslagna nedsättningen. Tal. ville ej inlåta sig på talet om teaterns nytta, men han ville endast framställa det påståendet, att statens väl ej berodde derpå. Han hade sjelf flera gånger varit på teatern, han gick gerna dit när några fosterländ.ka stycken gåfvoz och han hade med djup rörelse sett Engelbrecht och Gustaf Wesa, i hvilka pjeser visas hurå våra förfäder äfven lidit under herrars betryck. Han trodde derför att teatern kunde vara en bildviogsanstalt, men han var äfven öfvertygad att kungliga teatern skulle kunna bära sig utan allt anslag, om man endast ville afskaffa alla sinekurer, som tynga på dess stat; för närvarande ville han dock inskränka sig att instämma i hvad af andra talare blifvit yrkadt. I spetsen för motsidan, eller dem, som önskade anslagets bibehållande vid dess nuvarande belopp, uppträdde hr Ridderstad, som dock nu ej ville upptaga tiden med att vederteuu om, YVfiva Krille seden förstå riksdagen uttalat sitt ogillande. Han anmärkte dock i förbigående konstens mission inom de menskliga samhällena,och att kulturens blomma är den dramatiska konsten. Inom teaterns väggar finner man de gyllene frukterna af landets högsta bildning och intelligens, hvilka visserligen ej verka som ett industrielt företag, en bank eller jernväg, men hvilka dock hafva sin obestridliga nytta med sig; genom att stänga teatern skulle man beröfva allmänheten, det egentliga folket framförallt, det bästa och det mest uppfriskande af alla nöjen. — Man hade äfven velat indraga anslaget till teaterns pensionskassa under föregifvande, att teaterns artister icke äro statens tjenstemän. Ingenting vore lättare än att undanrödja anledningen till en sådan anmärkning, konungen skulle nemligen helt visst icke ha någonting emot att utnämna både tenorer och basar till trotjenare! — Hr finansministern förundrade sig öfver, att man äfven vid denna riksdag ville nedsättateateranslaget. Rättvisan kräfde nu att teatern får arbeta och utveckla sig i orubbad besittning af sina ordinarie tillgångar, ty derförutan vore det ju orimligt begära en god förvaltning. Hr Posse hade förra riksdagen trott, att det endast var fråga om att då nedsätta anslaget för att framtvinga nödiga reformer; men nu fann han meningen vara att steg för steg indraga hela anslaget. Bättre vore då att rent utsäga detta och att göra pinan kort. Visserligen är det oegentligt, att milda smnn RE a SE dn