henne, och hvilka hon insåg väl kunde bli de aldra sista hon någonsin skulle få höra från hans läppar. Janet var särdeles nyttig under denna tid. Hon sökte ersätta sin mor, som var ur stånd att fullgöra hvad på henne ankom. Hon slösade på sin fader all denna uppmärksamhet, denna ständiga omsorg, hvarigenom hvarje lidande förmildras, och då hon var skiljd från hans sjukläger, gjorde hon allt för att trösta Elinor, Doktorn märkte Janets goda egenskaper, och som han sällan var utan projekter, tänkte han genast på möjligheten att åstadkomma ett parti mellan sin son och sin patients . dotter, hvilket — det insåg han väl — skulle bli. till den förregs fördel. — Er fröken, sade han en dag till Capel, en betjent som familjen Ferrol hade med sig, är en mycket rask och duglig ung dam. Jag förmodar, att hon också har pengar? — OCapel var en engelsk och icke någon fransk domestik samt långt ifrån meddelsam. — Ja, herre, var allt hvad han svarade. — Huru många bröder har hon då? frågade Lohrotte. — Ingen, herre. — År hon också enda dottren? — Capel lemnade denna fråga obesvarad. I stället torkade han dammet af bordet. — Säg mig, återtog läkaren fundersam, skall enligt ert lands lag, en afliden mans förmögenhet ärfvas af bangs dotter eller broder? — Det