tyckte hon icke särdeles om. — Det skulle se ut, sade hon, som kände ni er i någon mån skyldig, och gom hade ni farit bort för att undgå vissa obehag. — Jag har aldrig tänkt härpå förr, svarade Ferrol; men ni kan ju icke för egen del anse mig på minsta sätt skyldig, eller huru? — Ol! jag? hvilken fråga! Jag har nu känt er i aderton år, och jag förstår nog att ni ej kunnat begå något så rysligt; men andra ha icke känt er så länge. — Och dock skall ni veta, fru Lucy, att jag verkligen gjort hvad jag anklagats för. -Hvad menar ni? — Jag har mördat mannen. — O! visst icke, nej, herr Ferrol . Jag är viss derpå... o, ingen kan tro .. — Jag har dock föröfvat denna brottsliga handling. Ingen har någonsin nekat dertill; alla närvarande sågo det ju; de hörde pistolskottet. Mannen föll och dog för min hand. — Jag ber er, min käre herr Ferrol, tala icke så. Domaren och hela rätten sade ju nej. — Förlåt mig, de sade att jag var skyldig... några få vänner ville ha min gerning rubricerad såsom dråp, men flertalet blef ense om att det var mord, jag begått. — Nå men hvarför? ... — Hvarför ha de då icke hängt mig, menar ni? Det har jag en kunglig nyck att tacka för. — Nej, så menade jag icke, det försäkrar Jag, min bäste vän. — Nåja, hufvudsaken är att jag kunde blifvit afrättad. Nu