Dagens Nyheter – 10 mars 1869, sida 1

— 120 tror jag, svarade Janet. Mamma har varit och är sjuk, och hon måste byta om vistelseort för att bli frisk igen. — Är du glad öfver att få lemna hemmet? — Jag är glad, emedan det är till hennes bästa; och föröfrigt tycker: jag det skall bli roligt att få se mig omifrämmande länder. Skulle du icke hä lust dertill, du också, Hugh? — Jo, under förierna skulle jag kanske kunna sammanträffa med er, ifall herr Ferrol icke hade något deremot. Janet visste så väl, att hennes far ej skulle tycka om ett sådant sammanträffande, att en rodnad uppsteg på hennes kinder, och: hon teg. — Ack! tänkte han, vågade jag tro att Janet sjelf gerna såge att vi råkades, skulle jag ej bry mig synnerligen om hvad han tyckte. — Och hvarför tror du, att han ej skulle önska att jag reste efter er? frågade han, sedan han tegat en stund. — Hvad menar du? Evem skulle icke önska? — Åh! du vet nog hvem jag syftar på. Ilvilket skäl angifver han för sitt hat till mig? — Hat mot dig!... Du är fullkomligt oriktigt underrättad. — Kan väl vara, att det icke precis är hat; men du vet att han icke med blida ögon ser... du vet att han ogillar... du vet, Janet... — Nej, jag Vet icke. — Söker han ej nedsätta mig i dindrögon ? Säger hanej att jag är en okunnig landtjunkare, en simpel ryttare, ja, en riktig best? — Nej, det säger han