uttröttades ställe. Snart blef han varse Harrowby. — Ah! ni reser också till London, sade han, i det han skakade bans hand; och i samma ärende som jag, förmodar jag? — Jag är nu stadd på återvägen, svarade Harrowby, något förlägen. — Jag tyckte, jag såg er i Bewdy ännu i går morgse? — Det är mycket riktigt; men Ferrol skickade bud efter mig så snart saken var afgjord, eller, rättare sagdt, jag följde med honom tillbaka till fängelset, och han bad mig genast uppsöka herr — och lord — och fru — och hertigen af —, för att underrätta dem om hyad som händt och väcka deras intresse för honom. — Huru skulle de kunna intressera sig för honom, om jag får lof att fråga? yttrade lord Ewyas temligen torrt. — Åh! de känna honom som författare mycket väl. De blefvo genast angelägna om att gagna honom eftgr bästa förmåga. — Det är också jag, var öfvertygad derom; och jag skall känna mig lycklig att få förena det lilla inflytande jag eger med hans öfriga mäktiga förespråkares..., — Ni omfattar Ferrol verkligen med en uppriktig vänskap, jag märker det, sade Harrowby; och derföre skall det säkert glädja er att böra, det jag haft lyckan med mig — jag har utverkat hans benådning! — — Huru! redan? — Ja, saken syntes vederbörande så fullkomligt klar.