Dagens Nyheter – 8 mars 1869, sida 2

för attanlita en tupps siareförmåga för att uppticka den döda kroppen. Att tuppar äro kloka djur, det bör en höna kunna begripa. Grepo alltså våra forskande vänner en glänsande tupp, lade honom i en korg och företogo sin vandring på isen. När tuppen skulle börja gala, voro de rätt öfver liket — så mycket visste de. Men tuppen behagade ieke gala. Hurn de nu gingo och fubblade, så plumsade tornväktaren oförhappandes ned i en liten färgarevak. Som det var ljus dag, blef det dock lätt att få upp honom. Vi hoppas, att detuppfriskande badet måtte ha bekommit honom väl. Då han förlorade fotfäste hade han själsnärvaro nog att kasta tuppkorgen ifrån sig på isen. Tuppen blef stött och började skrika. Andra tyckte, att han gol! Skulle då möjligen liket ligga vid kanten af denna vak? Hvad skall man tro om tuppens högljudda utlåtelser? Voro måhända dessa kompletta galningar? Hvad veta vi dödlige!