Dagens Nyheter – 8 mars 1869, sida 2

oo SKE skäl förargad öfver denna ovanliga yttring af hemligt förstånd mellan åklagaren och den anklagade. Emellertid fortgick målets behandling, utan att derunder något vidare, som kunde kallas mindre vanligt, hände: De vittnen, som talade till Ferrols försvar, hade starkare bevis för sitt påstående än de, som ville framställa hans handling, icke såsom nödvärn, utan ett verkligt mord. Domaren refererade hvad som yttrats, och det hördes då på honom, att han var böjd för ett fullkomligt frikännande. Det blef nu juryns sak att afgöra utslaget: Klockan slog half sex, när jurymännen drogo sig tillbaka till ett inre rum för att rådslå. Deras ordförande gaf tillkänna, att öfverläggningen icke skulle bli långvarig. Alla, såväl domaren och notarierna, som fårgen, advokaterna och åhörarne väntade derföre i rådsalen; och knapt någon enda bland dem fanns, som tviflade på att den anklagade skulle bli frikänd: Efter en stunds förlopp kom juryns ordförande ut och gaf ett tecken åt domaren, som genast å embetets vägnar frågade: — Herrar jurymän; äro ni alla eniga om utslaget? — Vi kunna icke bli ense, lydde svaret. Allmän öfverraskning framkallades af denna pplysning. Domaren sjelf syntes särdeles förvånad. Han yttrade: Då må en af rät