Dagens Nyheter – 8 mars 1869, sida 1

nåt den ömma omsorg, hvarmed han försökte att återkalla henne till medvetande. — Kunde du ej bära detta, min Elinor? Skulle det förändra mig i dina ögon, om jag verkligen begått en sådan gerning? — Men det har du icke, utbrast hon och lutade sig intill honom; hvad man säger om dig, kan ej åstadkomma någon förändring, så länge allt hvad du gjort och gör är det rätta. Ferrol suckade, men yttrade icke något vidare. Han satte henne så beqvämt som möjligt och tog plats vid hennes sida; hennes hufvud lutade mot hans skuldra, hennes händer hvilade i hans, och sjelfva det dystra fängelset fick i hennes ögon ljus och solsken genom hans ömhet och kärlek. Sammankomsten om aftonen mellan Ferrol och Harrowby var munter och upprymd. Elinor stannade endast så länge, till dess den tarfliga måltiden var framsatt på bordet, hvarefter hon begaf sig till sitt logis i staden; hon var ej i sinnesstämning att kunna deltaga i samtalet och hon längtade att komma ifrån fängelset, ehuru hon på samma gång ryste öfver att behöfva lemna Ferrol qvar derstädes. De båda herrarne spisade och drucko, deras själars slussar öppnades och de samtalade länge om den förestående ransakningen äfvensom om andra ämnen, och skiljdes ej förrän sent på qvällen. Man kan tänka sig, huru uppfylld af PAUL FERBOL. 14.