Dagens Nyheter – 8 mars 1869, sida 1

skulle förkunnas i arrestantens närvaro. Ferrol steg upp, så snart han blifvit väckt af det buller, som genom dörrens öppnande åstadkoms. — Jag har sofvit godt, Elinor, sade han. Du också?... Blif här, min kära, bleka Elinor! Sitt på min plats, till dess jag kommer tillbaka. Hvad nu skall ske tager icke upp mycken tid; om en fjerdedels timma eller tjugu minuter är jag med säkerhet tillbaka. Kyss mig... Gud vare med dig! — Dessa sista ord voro hans vanliga helsning. När han inträdde i salen, hade rättens ledamöter redan intagit sina platser. Den kalla, mörka salen med de många tomma bänkarne föreföll något ödslig i den kulna morgonstunden (man var i mars månad). En samling af Ferrols vänner kommo honom till mötes, så snart han visade sig i dörren samt ledsagade honom till den plats, der han skulle sitta. Knapt hade han intagit denna, förrän domaren trädde fram till sin stol under tronhimmelen, och de vanliga spörjsmålen ställdes till juryn: Mina herrar, äro ni, alla ense om det svar ni skola afgifva? År fången skyldig, eller icke? Ordföranden trädde fram; han yttrade sig icke omedelbart, han beredde sig att tala med all värdighet och kraft, Väl vetande, att hvad han hade att säga icke skulle bli mottaget med bifall. Då tystnaden var som djupast, upphof han sin stämma och utta