Dagens Nyheter – 8 mars 1869, sida 1

saken är ju så klar, att jag ej förmår inse hvad de fundera på. Af hvilka enfaldiga tokar juryn än består, kan utslaget icke bli annat än frikännande. Elinor ryste. — Hvad, tror du att de skola hänga mig, Elinor? frågade Ferrol. För himlens skull, tala icke sådana förskräckliga ord. Du vore väl. i stånd att blicka direkte in i mynningen af en kanon, med hvilken du skulle skjutas ibjäl; men så stark är icke jag. — Nej, min älskade, men jag kan ej anse detta tillfälle farligt.. Tag denna min uppfattning i betraktande, då du bedömer mig. Jag vet att olyckan har en snar öfvergång. Den jury, som skulle afgöra Ferrols öde var sammansatt af personer, ovana vid en tröttande verksamhet. Att sedan de nu varit upptagna hela dagen få vända hem och finna en god måltid, en angenäm eldbrasa, en länstol och en väl bäddad säng, syntes dem lockande — också var den långa öfverläggningen dem en pina. Nu hade elfva ledamöter blifvit ense om att frikänna Ferrol, men en enda, en man med stark karakter och mycken envishet, fortfor att påstå att den anklagade var skyldig. Denne ende hade största kraften att försaka hvad de andra längtade efter; och det var omöjligt att fråntaga honom den öfvertygelse, han hyete angående Ferrols brottslighet. Intet af allt hvad sakförare, vittnen och