Dagens Nyheter – 5 mars 1869, sida 2

från stolen, då hennes öra först uppfattade ljudet af de fotsteg, som nirmade sig. — Du, Paul! Du här! utbrast hon och skyndade i hans famn. — Jag sjelf, min älskade, och jag har mycket att berätta. Elinor, mins du James Shenfrith? -Om hvilken du skref i din dagbok? — Ja. Jag har skjutit ihjäl honom... — O, Paul, min stackars Paul! — Jag har ej sett saken från den sidan. Min stackars Paul! Hela min medömkan har jag egnat honom. — Men en så förskräcklig olycka! — Nej, Elinor, det var med föresats; han hade för afsigt som jag tror, att begå våldsamheter, och jag ville förekomma det. Sitt ned — här, här — skall jag berätta allt! Han redogjorde för alla omständigheter, hvarefter han framdrog den pistol, som gifvit Shenfrith döden. — Jag är så glad öfver att jag tog denna med mig, sade han och fästade sina ögon på henne; det är samma pistol, tillade han, och här är samma hand på köpet. — Han lade sin hand i hennes, Hon tryckte den ögonblickligt i båda sina händer, betäckte sitt ansigte med den, och hennes tårar bröto fram. — Förutsatt att de kunde bevisa, att jag begått ett mord, förutsatt att man kallade mig en mördare och att jag vore en mördare — skulle du i alla fall vara mig trofast, älska mig, utan afseende på hvad jag vore... aldrig ändra dig? — Hvad är det du säger, Paul, hvad