Dagens Nyheter – 3 mars 1869, sida 2

— 10 plågar dig onödigt med lexor, du kan redan mer än de flesta, och du skall lära mig hvad jag ej förstår; och om jag vet något, som du ej känner om den väg, på hvilken menniskorna vandra här i verlden, vill jag lära dig det; ty jag är äldre och har sett och erfarit mycket... Janet kände sig ytterst förlägen när Hugh slutat sitt vackra tal; hon visste ej om hon skulle gråta eller skratta, skratta emedan Hugh var så löjligt allvarsam, gråta emedan fadrens förbud att ej tala med Hugh i detta ämne, rann henne i minnet. Ur denna förlägenhet hjelptes hon af fadren, som 0förmodadt närmade sig. — Säg ingenting! hviskade Janet hastigt. — Godt! hviskade Hugh tillbaka, som utan att rätt veta hvarför, kände sig smickrad af att det fanns en hemlighet mellan honom och Janet. — Goddag, Hugh, sade Ferrol, utan att räcka honom handen; jag hör, att er bal varit lysande. Gå framåt och blif lycklig; det fordras mycket arbete nu för tiden att blifva hvad man kallar en dugtig karl! — Han gick vidare utan att säga farväl och utan att ens bedja Hugh stiga in. — Din far kan ej glömma att han känt mig som en liten pys, yttrade Hugh missnöjd och rätade, på sig. Men han skall blifva öfverraskad, tillade han, mycket öfverraskad när Jag en vacker dag kommer och säger honom, att vi vilja gifta oss. — Nej, nej!