Dagens Nyheter – 1 mars 1869, sida 2

hon ej längre kunde härda ut med denna ovisshet. Hon trädde fötterna i tofflorna, svepte en schal omkring sig och smög sig ut, för att lyssna vid dörren till fadrens rum. Det fanns ej i hela grefskapet ett så vackert barn, som Janet, men aldrig hade hon varit så vacker, som i denna stund, då hon med det upplösta håret lik ett svall af guldstrålar omkring det rosiga ansigtet smög sig utför trappan. Fru Ferrol, som ännu vakade, hörde att någon gick med lätta steg i förstugan och stannade utanför dörren, hvarefter allt blef fullkomligt tyst. Hennes man sof, och hon ville ej störa honom. Då allt förblef tyst, glömde hon snart det svaga intrycket af stegen, och erinrade sig dem först, då hon ånyo stördes , denna gång af en qväfd suck. Den kom från dörren, der Janet stannat och lyssnat och, nu, när hon ej hörde ett ljud, en knäpp, förskräcktes och trodde att fadren redan var död och att modren satt försänkt i stam smärta och äfven önskade att dö... Fru Ferrol hörde denna suck och förstod genast att den kom från Janet. Hon reste sig, öppnade dörren och såg Janet sitta hopkrupen derutanför. — Hvad i all verlden gör du här, mitt barn? frågade hon; vill du förkyla dig och bli sjuk igen? — Jag önskade endast höra någonting om Pappa, svarade Janet hviskande, och rodnade först men började snart att gråta. — Tyst! svarade modren hastigt;