Dagens Nyheter – 27 februari 1869, sida 2

underställdes hennes pröfning. Det blef emellertid så, att Janet reste med Bartletts. När vagnen rullade bort med dottern tog Ferrol sin hustrus arm och spatserade med henne i trädgården: — Nu är det, som under första året af vårt äktenskap, sade han i nästan glad ton; — vi äro åter fullkomligt allena... Koleran tilltog och derigenom ökades äfven Ferrols göromål; hans inspektionsresor blefvo allt längre utsträckta, sorgehusen, som måste besökas, allt flera. Hela dagarna var han ibland borta. Hans hustrus lif på Tornet var derunder allt annat än angenämt, hon närde en ständig fruktan för honom, att han skulle angripas af sjukdomen, en ständig längtan efter sitt barn, som hon, om sjukdomen angrep äfven henne, kanske aldrig skulle få återse .. Men de stunder, Ferrol fick vara hemma, voro för dem båda så mycket lyckligare. En dagbok, hvilken de under denna tid förde och hvari de omvexlande nedskrefvo sina tankar, vittnade bäst derom. Några utdrag derur skola sätta läsarne i tillfälle att bedöma icke allenast deras hemlif, utan äfven styrkan af deras inbördes kärlek, som gjorde detta hem för båda så ljust och gladt. Den tolfte dagen efter Janets bortresa innehöll dagboken följande, skrifvet af Ferrols hand: Hvarje dag på gator och i gränder, på vägar och stigar; bvarje dag