Dagens Nyheter – 27 februari 1869, sida 2

bland förskrämda, hungrande, febersjuka döende och utpinta menniskor! Det är ett märkligt sorgespel, som uppföres dag ut och dag in; den menskliga naturen visar sig naken och i sitt naturliga ljus, alldeles som när starka passioner spränga alla band. Jag, den friske och starke mannen, har min loge på denna teater och beskådar föreställningen i lugn och ro — så mycket mer, som jag der har något att uträtta. Kl. 7 var mitt arbete slut, jag steg till häst och galopperade hem. Hvilket obeskrifligt nöje att få skynda hemåt! Målet ligger framför oss, och man är viss att nå det snart; den lugna luften förvandlas till stormvind, som visar hastigheten af ens egen fart; den snabba springaren är sin egen herre, men dock min slaf; den kroppsliga rörelsen lemnar bekymmer, tankar och tid långt bakom sig; man känner njutningen af en ständig fara, emedan det kunde vara fara, dock utan att någon sådan finnes :.. Och när jag slutligen kommer hem, möter jag henne, hvilken ingen i verlden älskar så, som jag! Efter all denna smuts, detta elände, dessa gräsligheter, finner jag henne i hennes rena, hvita muslin, jag omslutes af hennes alabasterarmar, hennes vackra hår är smakfullt upplagdt och hennes lilla fot gömmer sig i silkesskorna; den rena, bleka ansigtsfärgen upplyser hela rummet och en skönhetsdoft ström