Dagens Nyheter – 27 februari 1869, sida 1

Men innan han slutade, sprang Ferrol fram och försökte rycka honom från dörren. I samma ögonblick framtog galningen en bred knif, hvilken han gömt under sin rock, och det var med knapp nöd, Ferrol undgick ett dödande hugg. -— Ar det på detta sätt, ni behandlar er husbondes vän? — Ingen är hans vän, som hindrar mig att utföra hans befallningsr, svarade Didley, hvars sinnessjukdom nu bröt ut i hela dess styrka; han kämpade med vanvettets våldsamma kraft, för att frigöra sin arm, hvilken Ferrol med sin jernhand omfattat. Derefter följde en strid, i hvilken Ferrol synbarligen var den svagaste parten, emedan hans motståndare var beväpnad och alldeles otillgänglig för föreställningar. Det var icke allenast styrka, som behöfdes, utan han måste äfven hvarje ögonblick hafva sin uppmärksamhet fästad på den skarpslipade knifven... Ferrol insåg den ojemna striden. — Kom, sade han, ni har rätt! Nimå göra, hvad ni vill, endast ni släpper mig. Jag vill ej hindra er, tillade han, men släppte likväl ej sitt kraftiga tag. Svär på det, ropade Didley. — Jag svärl Ännu en gång, ännu en gång! — Godt, godt, jag svär. Men allt är redan undangjordt, vet ni ju, och ni kan redan känna röken... Det är för sent! Röklukt började verkligen redan kännas i rummet. PAUL FERROL CS