Dagens Nyheter – 26 februari 1869, sida 2

dande sig till fru Ferrol efter måltiden, då samtalet blef mera fritt, vi fruktade verkligen, att ni skulle blifva misslynta på min svägerska och mig, för det vi tvingade er, att låta någon annan än hon sjelf njuta behaget af ert grannskap. — Nej, svarade fru Ferrol gladt, ni får ej hysa en så dålig tanke om oss. Det är alltför smickrande, att ni ville göra er någon olägenhet för att träffa oss. — Hvarje olägenhet i det fallet skulle mer än rikligt ersättas, om jag kunde få höra den sång, som jag hörde för några år sedan -— ja, verkligen några år! Den var för vacker för att uteslutande höras af endast tvänne lyckliga öron. — Uppriktigt sagdt, äro mina öron ej obetingadt lyckliga, yttrade Ferrol; en litterär kollega kommer emellanåt och rådfrågar mig; och en boktryckarpojke förföljer mig som en ond ande och ropar efter manuskript, så att jag på ett eller annat sätt har mina obehag, äfven jag, som ni finner, — Ack, men ni ha ju endast en eller Lvå, med hvilka ni umgås, anmärkte fru Lucy. I. förra veckan var ju en herr M. på besök vid Tornet, tillade hon och nämnle, utan att veta det, en af dagens berömlaste talare. — Jaså, utbrast lorden, ni lade M. hos er, och behöll honom instängd ör er sjelfva! — Ja, han och jag äro gamla änner, svarade Ferrol. — Hvilket barmertighetsverk det skulle varit, om ni då