Dagens Nyheter – 25 februari 1869, sida 1

nog det bästa för honom, svarade hon; men hans faders sista önskan var, att jag ej skulle sända honom till någon skola och jag måste med hand och mun lofva honom det. — Det är prat, som eder herr son uttrycker sig. Hur kunde herr Bartlett veta, hvad som skulle vara bäst för hans Sons framtid? Fru Lucy blef mycket förnärmad af dessa ord. — Ilvad? Jag skulle ej efterkomma min aflidne mans sista ord? utbrast hon. — Nåväl, låt oss komma ihog hvad gossen då var! — Helt annorlunda än nu, det är sannt, suckade modren; han var mycket mild, blyg och nästan lättskrämd. — Men nu kan ni ej säga, att han låter skrämma sig? — Nej. — Derför kan icke heller ert löfte längre vara bindande. — Det förändrar emellertid icke löftets helgd. — Att hålla löftet, skall deremot åstadkomma en sorglig förändring. Ack, herr Ferrol, hur kan ni tala på detta sätt; en så lärd man, som ni! — Min lärdom har ingenting att göra härmed. Men det gagnar ej till något att disputera. Här står er som på väg att rusa i förderfvet, och skolan är det enda medel, som kan bilda honom till en man. Detta är en por sitiv visshet — låt resten fara! Den enda fråga som återstår är, till hvilken skola ni skall sända honom. Då hon icke kunde framdraga några skäl, som han ej på ett öfvertygande sätt vePAUL FERROL, S.