Dagens Nyheter – 24 februari 1869, sida 3

. Hvarjehanda nyheter. På operamaskeraden. Hr F. är en af bufvudstadens bäst klädds, bäst dansande, bäst spelande, bäst drickande, bäst konverserande, bäst kurtiserando unge män — således ett mönster, en perla i societeten. För att icke blifva allt för mycket eftersökt på senaste operamaskeraden hade han dolt sin vackra näsa under en vanställande maskutväxt och sina oaktadt alla nöjen, märkvärdigt väl bibehållna kinder under ett väldigt lösskägg. På gången och på paonan kändes dock unga F. igen af många. Han frågade ej efter de beurdrande blickar som hela och balfva verlden kastade på hohonom. Han gaf akt blott på en förtjusande blomsterflicka af den mest vällustigt formade gestalt, med bländande sxlar, 20 tums lif, runda höfter, fötter som förtjent prydas med skor af mamsell Woessbergi tillverkning (Regeriogsgatan p:o 11, om ni icke vet det förut)... och hvilka avklar sedan! Och hvilken konversation när han kunde få vexla ett ord med henne! En likgiltig åhörare skulle ba bemärkt, att under deras korta samtal unge F. spelade Klockarens i Grenna roll, ty han var förtjust, fastän han ej fick annat än out eller non Vill svar. Men för honom var det mer än nog. Detta out, detta non sades med en så stor blygsamhet, olik all anran, med er så stor nyansering; aldrig lika, aldrig enformigt! Hon var som en irratde hind, denna behagfalla flicka. Hon undflydde beständigt den unge jägaren ögonblicket efter att han bunnit upp henne. Slutligen fångado han henne dock riktigt, slog sin arm om hennes lif och flög med henne i en yrande vals på operagolfvets uppförsoch utför.backar. Sent stannade han med ett utrop af förtjusning. — Ni dansar som en engel. — Ja, svarade honom hans dam med en präktig basstämma,... men du får ta mig tusan inte dansa så häft!gt, bror F. Den förföljda oskulden var en välskapad, fastän kortväxt regementskomrat. Aya Pana. Några tänkvärda ord af den framstående franske skriftställaren Edgar Quinet: I ett samhälle sådant som vårt, mårne opivivnen är rättvis mot journalisten? Ställer hon honom i det led, han intager bland arbetarne för civilisationens sak? Jag froktar att hans tjenster belönas ringa i samma mån de ofta upprepas. Derför att vi dagligen se honom arbeta, fästa vi oss icke vid hans möda. Må vi akta oss föratt bli otacksamma af vana. Om känslorna hos ett folk döfvats, hvem skall åter väcka dem till lif? Hvem skall dagligen utså det godas frön trots stormen? Jo, journalisten. — — — — Och vi, vi gå vår bana, glömska af att vi för den nya skörden ha att tacka hans arbete, hans mod och hans ihärdighet. Uppriktigt fsagdt, hvad äro våra böcker i jemförelse med hans oupphörliga verksamhet? Intet. Och talarestolen, hvad vore den utan detta förstorande eko? Jag kan föreställa mig ett land, fullt af böcker och slafvar, men öfverallt der jag finner journalisten hedrad vet jag, att jag är i ett fritt samhälle. Ilans ställming hotad