Dagens Nyheter – 24 februari 1869, sida 2

sorgligt, i sanning! Och... deri ligger det! mumlade äfven Ferrol, härmande hennes sätt att uttrycka sig, dock utan att hon märkte det. — Och så, som ni vet, dog hon, stackars själ, som man säger, och jag reste bort. Jag träffade fröken Shaledon... nej, jag uppsökte henne. Hon var sjuk; vi hade upptäckt det nedriga bedrägeri, som skiljt oss för längesedan, och vi gifte oss... O, jag tillber henne, yttrade han passioneradt och tillade derefter: Det är hennes hela historia, och hon eger icke en shilling. Nu känner ni allt till punkt och pricka. . . Fru Lucy visste ej hvad hon skulle svara; hon kunde ej riktigt inse, att frågan var helt och hållet på det klara genom att hon kände allt; men Ferrol afklippte alla anmärkningar. — Ämnar ni göra en promenad i det vackra morgonvädret? sade han och reste sig. — Ja, svarade hon, jag önskade få visa er skörden. — Kom då och helsa på min hustru med detsamma! Får jag bjudå er min arm?... Fru Bartlett tog sin hatt och kunde ej säga ett ord. Ferrol önskade ej, att något intimare umgänge skulle uppstå emellan hans hustru och fru Bartlett, men den senare, en gång satt i rörelse, hade ej lust att stanna på halfva vägen. Hon blef förtjust i fru Ferrol, hvilken altid gjorde ett godt intryck