Dagens Nyheter – 23 februari 1869, sida 3

Utan en vig att förtjena ett bröd åt dem och sig sjelfva: O, då blir hemmet en natt, full utaf mörker och död! Och när i ångest de då med böner och tårfyllda blickar Tvingas med tiggarens sick vandra i bygden omkring, Finns ej förbarmande hjelp, ty nöden är hemma hos alla; Ingen dem gifva förmår bröd — blott sin förbön och tår. Slik är i Sverige numer med drag, dem sanning ej jilvar, Taflan af hjertan och hem, växande ständigt i mingd. I. OÖ, hvad gören I då, hvad tänken I, kännen och viljen, Store och rike, dervid? Ömmar ert hjerta derför? Svaret ir gifvet och skönjes alltmer i den skarpaste dager: Endast I dansen och len, prålen och jublen i glans. Yppiga fester och flärd i en prakt, som själen förblindar, Nöjenas retande rus, villust, förförisk och vild, Detta med hjertan, kalla som is, i er stolthets . triumfer, Älsken TI, söken I främst, främjen I mera än allt. Viindande bort från sorger och nöd, från armodets tårar, Tjusande blickarnes eld, rosiga kindemas glans, Glömmen I pligten mot menskor och Gud och er sjelfva tillika, Spillen, förstören ert väl: helsa och stället. pel nd, Öfven exemplets smittande makt åt flärden och lasten — Midt i en tid, såsom vår, full utaf armod nn . qval; Ack, i ett land, der snart både ung och gammal ; derjemte Ängslas, i fridlös kamp, öfver en tryckande skuld, Ökad från dag och till dag utaf dårskap och flärd och af yrsel; Ack, i ett land, såsom vårt, fattigt och ödsligt och kallt! Ack, uti nejder, der endast ett folk med kraftfulla hjertan, Enkelt, allvarligt och stort, idogt och sedligt och fritt Fruaktande Gud och vördande lag, högsinnadt och trofast, Alskande sanning och rätt — häfdar sitt väl och bestånd! II. Fordom i lysande prakt en magnat, i högfird och viillust, Glömmande iära och vett, bländad afnöjenas rus, Såg i sin stojande krets vid en fest, öfver svigtaude borden, Siänkas från höjden en hand, tecknande orden i eld: Dig har man vägt på en våg — och alltför lätt är Du funnen. Träffad, bestört af sin dom, mannen från tronen sprang upp; Röjande nu hvad i grunden han var, hvad i hjertat han gömde, Saknande sans och förnuft lopp han bland fiinaden ut, Och på fyra fötter som den sen lefåe med den an! — Kanske, I store, en gång giiller den domen ock er! H.