Dagens Nyheter – 23 februari 1869, sida 2

gjort uppror, hvarken mot konungamakten elter konstitutionen, knappast en gång mot hufvudmännen, d. v. s. mot enskilda personer. Tvisten har vändt sig om eganderättsoch arrendeförhålandea samt ingalunda varit af politisk ratur. Orsaken till missnöjet har varit ständgt höjda arrenden och hofverifordringar. Detta missnöje, som nu med mera allvar bratit ut, har varit ett gäsningämne i flera år, och hvarken Tullberg eller annan person skulle mäktat, utan att ciementer dertill förefanrits, åstadkomma en dylik rörelse. Att han icke är detsammas upphof bevisas tydligt deraf, att samma missnöje låtit, om också mera i tysthet, förspörja sig vid flera -herregårdar, der Tullberg bevisligen aldrig varit eller af bönderna blifvit sökt, och detta långt innan man hörde talzs om honom. Emellertid har man nu varit så oförståndig att genom ovanliga våldsåtgärder göra Tullberg till martyr för folkets sak, i stället för att vid domstol först låta titltala och döma honom, så framt dertill fanns skäl. Det har varit högst beqvämt för somliga frälseherrar, att göra Tullberg till syndabock och låta honom pas-era för roten och upphefvet till det o:.da, som de sjelfve genom sina hofverikontrakter och sin liknöjdhet för underhafvandes väl framtrisgat och som ej förmin ska3 dermed, att I öndernas förnämste sakförare blifvit insatt å Malmö cellfängelse. Den af adeln och dess anhängare så fruktade orostiftaren — den af skånska frälssbänderna för deras Garibaldi ansedde advokaten — är fallen, mea jäsningen, oron och förtviflan i anledning af det dåbga tillståvdt äro icke dermed nedtystade. Da skola nog fortfara till dess ait en stor reform sker i landtboförhållandena. Till ofvanstående lägga vi följande underrättelser: En korrespondent tili N. D. A. skrifver, frodagen den 19 febr.: Så snart Tullberg blifvit ertappad, ansåg åklagaren sig äfven böra taga hans bitriäden i förvar, för hvilket ändamål trenne ridande husarer afsändes på aftonen till Tullbergs bostad för att hemta kansliet. Huruvida någon kronobetjening medföljde, kiänna vi ej. Vid ankomsten dit var huset fullt med folk, af hvilka några voro beväpnade, och dörrar samt fönster voro spärrade, skott aflossades inifrån och då husarerna efter fruktlösa försök (som dock icke lära varit särdeles allvarsamma) retirerade, helsades de med skött. I torsdags på morgonen gjordes åter försök att hikta sekreteraren Eskil, men denno-lät förstå, att det icke skulle ske godvilligt. Ilvem det var, som nu gjorde häktningsförsöket, och hvem, som utfirdat de obetinksamma rapporterna till linsstyrelsen, kunna vi ej siga; men säkert är, att hela oväsendet hade varit obehöfligt, om vederbörlig kronobetjening, försedd med instruktioner, infunnit sig, åtföljd med några få beviipnade biträden. Bosarpsboarna hafva icke gjort sig kiända som vådliga personer, och lifvakten bestod väl ej af mera än 6 å 8 personer. Huru många personer skulle väl för resten ett sådant hus kunna rymma? I går kl. 1, sedan telegraforder afgått till ortens polismyndigheter, afskickades härifrån extra tåg med något öfver 100 man husarer och infänteri (Smålands grenadierer) hilften af hvarje vapen. -En tidningsreferent anhöll att få åtfölja expeditionen, men vilgrades naturligtvis. Den stygga frentligheten bör, så vidt möjligt är, undertrycCE Vid Stehag hade dock icke alla tappat hufvudet. En hr Colliander -begaf sig upp ull Tullbergs hus, samtalade med besättningen och blef ingalunda illa bemött. Han gjorde Eskil Larsson förestillningar, utan att dessa upptogos illa, och då vid half tre-tiden inspektoren L. H: Ektröm ankom till stället och uppmanade Eskil att gå kronobetjeningen till mötes, svarade han: Ja, jag går med denne herrn. Just som tåget kom till stationen, stod Iskil på perronen. Han tr en liten spenslig figur med ett högst anspråkslöst utseende, och det var derför något eget, när den 8. k. kungens linsman, t. f. landsfiskaten Ljungberg, framtog grofva jernbojor och dermed fängslade syndaren. Ett sorl at harm gick då igenom menigheten. Den storartade expeditionen hado nått målet, nemligen sckreterärens gripande; men nu gällde det att bemäktiga sig de Tullbergska handlingarne. Inom kort genomsöktes vinklar och vrår af bostaden, som nu endsst hyste Tullbergs dotter Thilda, som låg sjuk af det genom anhingare, polisbetjenter och kronobetjening framkallade oväsendet. Hustrun hade rest bort med Tullberg, och ändra dottern hade sprungit sin vig. Den beväpnade styrkan bevakade under visitationen huset. En af lifvakten, vid numn Johannes Andersson, som såg ut att vara (on slipad skilm, iäfvensom en pojke från Gu 3 borg togos, jemte en kista handlingar, i förvar och öfverlemnades åt polisen. Vid stationen greps Iskils broder Behgt Larsson, som äfven lär hafva någon trasa i den Tullbergska byken.