Dagens Nyheter – 23 februari 1869, sida 2

upprepa hvad han hviskat, steg blodet till Ferrols hufvud, och mera upprörd, än han hittills visat sig vara, yttrade han, att han skulle försvara mannen, hvilken han ansåg oskyldig, under hvilken risk som helst och till trots för allt tadel; derefter vände han sig mot Franks, yttrande: jag lofvar dig, Franks, att du ej skall behöfva lida något — ifall du är oskyldig, — tillade han med förändrad röst. Mannen såg på honom med en blick full af hopp; men Ferrol drog sig undan för den tacksamhet, Franks ville uttrycka, liksom om han ansåg sig redan hafva sagt för mycket, och magistratspersonerna, hvilka detta uppförande föreföll mycket besynnerligt, fogade anstalt att den strängaste ransakning icke destomindre skulle hållas. Ferrol önskade naturligtvis ingenting heldre än att få resa bort från allt detta; men han hade beslätat att dröja, till dess Franks öde var afgjordt. Under tiden fullgjorde han de anordningar, som voro en följd af hustruns död. Hon hade medfört en betydlig förmögenhet, hvilken genom testamente blifvit honom tillförsäkrad under hans lifstid, men han ville ej behålla det ringaste deraf, utan beordrade sin notarie att öfverlemna den oförminskad till hennes broder, hvilken var hennes närmaste anförvandt; till och med de smycken, hon egt, inneslöt han utan närmare påseende i ett skrin, och skickade detta till brodren.