Dagens Nyheter – 22 februari 1869, sida 3

o Hvarjehanda nyheter, I motionsväg skulle vid denna riksdag bland annat roligt kunra förekomma följande: 1) Angående vår representations ombildning efter den grundsats, ått endast de som förstå att representera äro svenska folket: representanter. 2) Angående förslagsanslag för utgifvande af en samling dikter, kallad: Den största sparsamhet bör iakttagas, af C. 3) Angående öppnande af några kanaler, genom hvilka allmänna tänkesättet kunde med säkerhet framkomma till tronen. 4) Angäende diverse försänkningar inom kamrarna och utskotten, 5) Angående kungl. teaterdirektionens sättande under adminstration och verkets upplåtande på entreprenad. 6. Angående Gotlands försäljning till betäckande af förvaltningskostnaderna för St. Barthelemy. 7) Angående statsbidrag till Riddarholmskyrkans hvaifs hvitmenande efter enkedrottning Desiderias begrafning, vid hvilket tillfälle de beströkos med kimröksfärg. I en vacker spanjorskas album läses under en fotografi af henne sjelf: Cest la belle Mariquita, Que son premier mari quitta. O! charmante Mariquita, Heureux Vautre mari qui ta. Nytt fråm Paris. Kejsarinnan har de: 12 dennes i sillskap med åtskilliga hofdamer jagat på terrassen vid Marly, och har villebrådet dervid visat sig nog artigt att komma de förnäma damerna till mötes. Samma dag var mottagning hos österrikiska ministern furst Metternich. Efter klockan 2, då en del af gästerna aflägnat sig, lät furst Metternich frambira cigarrer. Furstinnan Metternich och flera andra fruntimmer rökte. En sångerska, som blef tillfrågad hvarför hon ännu icke var gift, svarade: Emedan jag ej befinner mig i den ställning att jag kan föda en man. . Om hästens instinkt och klokhet finnas många berättelser, hvilka en insändare till Nerikes Allehanda, en sann hästvän, vill öka med en ny häst-historia från i köstas, och för hvars sanningsenlighet han ansvarar: På hvar sin sida om sjön Wiken i norra Westergötland ligga två bondgårdar. Emellan dem är sjön jemförelsevis smal, hvarför gubbarne emellanåt titta till hvarandra och ofta göra små affärer sinsemellan. Bonden på Fallet (så kallas den ena gården) hade sålt sin hist till grannen midt öfver sjön, fått sin betalning, och hästen hade redan förts till sitt nya hem, der han, såsom förr, fick beqväma sig att draga vagnen och harfyven. En dag använde den nye egaren sin häst att harfva åkern och fann honom dertill ganska tjenlig. Fram emot aftonen spände han hästen från harfven, och lät honom njuta af det friska bete, som fanns nere vid sjöstranden, medan bonden sjelf tog sin aftonvard med en liten snaps. Då detta var gjordt, skulle han hemta sin häst, men han var försvunnen och kunde icke åtorfnnas Nu föll on ljustanke honom in: han tog sin ökstock och rodde öfver till tFallet. Riktigt! Der stod det trogna djuret, gnäggande vid den välbekanta stalldörren. Hästen hade, drifven af hemlängtan, summit öfver den lilla sträckan af sjön, som skiljde de båda gårdarne åt. Detta inpass hjelpte honom dock ej, utan fick han beqviäma sig att återvända till det nya hemmet. Åometdese EERO