Dagens Nyheter – 19 februari 1869, sida 3

707 h d bete Evarjehanda nyheter. Användning af hemilga fönder. I början af 1830-talet höll sig preussiska regeringen en spion i Scliweiz, hvilken skulle ha ett vaksamt öga på de tyska flyktingarne. Naturligtvis nade också Österrike (Metternich) sin. De båda herrarne, remligen deu preussi:ke och den österrikiske spionen, voro goda vänner, och en vacker vårdag vaknade hos dem lusten stt tillsammans göra en resa till Italien; men att med egna medel bekosta denna kande ej falla dem in. Genast uppgjorde de en plan: preussaren skref till sin minister i Berlin, att i Schweiz uppehöll sig en farlig demagog — han namngar härvid österrikaren — hvilken efter hvad han förnummit, i all tysthet vidtog förberedelser till en hemlighetsfall resa till Italien. Bland annat hade han bört att den illasinnade mannen beställt sig en lång dolk, som pryddes af ett geuvomborradt hjerts och en krossad furstlig krona; det handlade således otvifvelaktigt om -en demagögsammarkomst för att öfverlägga angående alla farsars afdagatagande. Maunen måsta på sin resa strängt OIVErvakus, UP vat meturligt, hans bycellens fick lof att med det aldra första skicka respenningar åt sin spion. På alldeles enahanda sätt skref österrikaren, hvarvid han såsom den farliga furstemördaren uppgaf sin vän preussaren, till Metternich i Wien. Bägge erhöllo med omgåcnde reskassa och företogo en angenäm färd till Italien, hvarifrån de skrefvo till Berlin och Wien de mest oroväckande bref. Efter någon tid, när de ville fara tillbaka igen till Schweiz, underrättade de sina resp. regeringar, att de rysliga mordplanerna strandat och uppgått i rök. Tyska tidoingar erinra härom, med anledning af den stora tillökning i hemliga polisen, som preussiske regeringen lärer ha funnit erforderlig på sista tiden. Fåfvens 50-åra juhbilewm såsom prest. Påfren firar sitt 50-åriga jubileum af sin prestviguing den 11 nästa april, andra söndagen efter påsk, med Den gode herden till predikotext. Pius IX prestvigdes lördagen den 10 april 1819. Han är född den 13 maj 1792 och kom 1810 till Rom för att fullborda sina stadier. Den 5 januari 1817 mottog han den lägre vigseln, den 6 mars 1819 diaconatet och den 10 april samma år prestvigseln. Ett förgiftningsförsök utgör för nirvarande allmänna samtalsämnet i den franska hufvudstaden. Det är en förfärlig historia, så mycket mera pikant, som de handlande personerna tillhöra la haute volte. Hertiginnan de Beauffremont är älskad af en grefve Kzidniakowski, och hon besvarar den eldige unge mannens kärlek. Men ett förargligt hinder för förverkligandet af de tlskandes ljufya drömmar är — hertigen de Beauffremont, hvilken i fria drama spelar den äkta mannens prosaiska roll. Grefven beslutar undanrödja detta hinder till hvad pris som helst. Dock vill han icke gerna besudla sina egna händer med rivalens blod; han tror nemligen, att den sköna enkan sedan till följd af någon fördom skall finna honom mindre behaglig. Hvad företager han sig under slika förhållanden? Han uppsöker en af sina öfriga ilskarinnor, en drottning inom demi-monden: Åthenne anförtrorhan sina bekymmer, af henne begilr han hjelp. Han ber henne upptrida på en nära förestående operamaskerad, förtjusa hertigen och sedan narra honom att förtära några förgiftade karameller. För att förmå henne att gå in birpå, erbjuder han henne 14,000 rår. Men han känner icke fru de Narbonne. Hon har i grund och botten en rätt god karakter; hon vigrar att gå in på förslaget, Oaktadt aftvunget tysthetslöfte, angifver hon förhållandet för en poliskommissarie. Balen kommer, andra åtgärder äro till dess vidtagna föratt bringa hertigen om lifvet; men de gå om intet. Allt uppdagas, grefven och hans medbrottsling, en polsk student vid namn, de Masson, häktas, och Paris får något skandalöst att tala om. Fru de: Narbonne heter i sjelfva verket Anna Belval och är känd sedan sin vistelse i BadenBaden, der hon för icke länge sedan gaf anledning till en duell. Genom den nu timade händelsen har uppmärksamheten fistats på henne, och en markis de Narbonne har offentligen protesterat emot hennes djerfva tilltag att begagna hans högadliga namn, VWankee-qviekhet. En amerikansk Akare, som höll på: att köra om en annan, utropade: Halloh! Hvad har du i kärran?s Medicinalier! blef svaret. Kör då på; jag har grafstenar!