Dagens Nyheter – 19 februari 1869, sida 2

ljusa, tvinande hårstrån på hvardera kinden, hvilka skulle betyda polisonger. In annan gymnasist af samma kaliber trakterade triangeln. — Hör på, Lundgren, sade Carlsson, — var reglig och hör upp med den der olåten, så att vi kunna lisa derinne... Lundgren höjde rösten, men icke till tal, utan till sång: Nu vi skiljas må som vänner... — Nej, så ta mej f—n, vi skiljas som vänner, utbrast Öarlsson förargad, gick ut och smillde igen dörren efter sig. — Nu är det omöjligt att lisa längre, sade han, sedan vi kommit ut. Du får gå igenom det öfriga hemma hos dig, Bergström . .. Jaså, det är bara femton verser gvar; det var då väl, det... Adjö nu med dig. rå Jag tog min upplaga af Virgilii arheten eller tVirgilins, såsom det heter på skolspråket, under armen och gick. Klockan var nu half nio på qviillen. . Med den klassiske auktorn under armen hade jag nu kommit ut på gatan. Det var ganska mörkt, och endast ett och annat vargöga sände ett dimmigt sken öfver de snöiga gatorna. Det var kallt, och snön knarrade nnder fötterna. Jag hade lång väg att gå hem: från den ena änden af staden och nästan till den andra. Då jag gätt en liten stund, stannade jag plötsligt, i det mina ögon träffades af ett starkt ljussken, som utströmmade från en rikt upplyst våning i ett hus, förbi hvilket min väg ledde. Jag kände väl till detta hus; det egdes af en rådman Lind, som denna afton gaf stor bal, Gardinerna voro ej nedfillda, och jag ställde mig derför på motsatta sidan at gatan och blickade in genom fönstren, seende det ena dansande paret efter det andra skymta förbi i det klara ljusskenet. Jag försjönk i tankar,