Dagens Nyheter – 19 februari 1869, sida 1

LE ST VIRGILIUS. ETT MINNE FRÅN SKOLTIDEN, Det var år 184 om vintern ej långt före jul. Jag gick då i X:s fon, der jag samma år blifvit intagen. Den fruktade examen nalkades med stora steg, och i samma mån stegrades fliten alltmer mot denna i hvarje skolgosses lif så vigtiga epok, då böckerna få läggas upp på hyllan, för att åter, efter några åt hemlifvet och nöjena egnade veckor, mer eller mindre dammiga nedtagas från sin lugna fristad. — Det led, som sagdt, mot slutet af terminen, ljusen brunno en timma längre än vanligt om aftnarne, och näsorna hängde vemodigt öfver Odyssgen och Aeneiden likt frusna istappar från ett snöigt tak. Lirarnes miner började blifva högtidligare, och rektorn svettades redan öfver det afskedstal till den studerande ungdomen, hvilket skulle illustrera examensfesten. Mot terminens slut hade jag och en annan gosse, vid namn Carlsson, af min ålder — vi voro båda fjorton å — kommit öfterens om att för större uppbyggelse läsa våra lexor tillsammans. Dessa hestodo till det mesta i öfversättningar från de båda nyssnämnda hjeltedikterna. En qväll i medlet af december suto Carlsson och jag i dennes bostad, på hvar sin sida om ett rankigt bord, ifrigt studerande Virgilii Aeneid i hvar sitt exemplar, öfver hvilka ett sömnigt talgljus spred sin upplysning jemte Adlerbeths öfver. sittning, som i smyg anskaffats och nu ifrigt råd. TRE BERÄTTELSER. II. 9,